JK underkänner advokatsamfundets disciplinnämnd
Här följer en bättre bearbetning av en referattext i Dagens Juridik 2009-12-11:
JK underkänner advokatsamfundets disciplinnämnd
En advokat försökte i juli 2007, två år efter efter sin egen skilsmässa, genom ett låsbyte förhindra effekten av ett nyligen utfört låsbyte hans förra hustru och hennes advokat hade låtit utföra. Låsbytena gällde advokatens egen bostad som han hade nycklar till, men den förra hustrun hade tillsammans med sin advokat låtit byta lås till den under äktenskapet och även därefter gemensamma bostaden. Bostaden utgjordes av en mannen ensam tillhörig bostadsrättslägenhet i det exklusiva bostadsområdet Gåshaga i Lidingö.
Mannen, som omhändertogs (en form av kortare frihetsberövande' i syfte att förhindra att brott utförs eller den allmänna ordningen störs) av polisen, nekas nu, drygt två år senare, varje form av ersättning för de resekostnader han begärde i anslutning till frihetsberövandet.
Stockholms tingsrätt (rådmannen Marianne Gauffin) förordnade (genom ett interimistiskt beslut i juli 2007, "Mariannes beslut II") att kvinnan (som företräddes av advokat Lotta Insulander Lindh) skulle ha rätt att bo kvar i bostaden. Två dagar efter det att mannen genom sin femårige son, per telefon under en utlandsresa, fått reda på att kvinnan bytt lås, anmälde han henne för egenmäktigt förfarande. JK:s handläggare har nu snarare rubricerat kvinnans låsbyte som självtäkt.
Mannen informerades av polisen om rätten att med hjälp av en låssmed återställa rubbad besittning på "färsk gärning" och en annan advokat vid samma advokatbyrå bekräftade informationen. Tre timmar senare anmälde kvinnan till polisen per telefon att mannen befann sig utanför huset tillsammans med en låssmed i akt och mening att ta sig in. Mannens försök att med hjälp av en låssmed återställa det olovliga låsbytet till hans bostad förhindrades av sex ditkallade polismän, som från mannens bostad ringde kvinnans advokat och erhöll information om vad tingsrättens beslut skulle innehålla.Trots att den polispatrull som anlände uppmanade mannen att lämna platsen så sade mannen sig inte kunna göra det. - Han måste nämligen handla på "färsk gärning". Patrullen beslutade då att omhänderta mannen. Frihetsberövandet medförde att advokaten togs till arresten Kronoberg i en polisbil, där frihetsberövandet omgående hävdes av vakthavande befälet. För detta frihetsberövande (den omhändertagne mannen nekades "fortsatt omhändertagande" tillbaka till Gåshaga, där han hade sin bil) har han haft resekostnader, som han i anslutning till frihetsberövandet 2007 krävt ersättning för av staten.
Justitiekanslern, JK, har nu avslagit mannens ersättningsyrkande. JK menar att "Mariannes beslut II" innebär att kvinnan hade rätt att bo i lägenheten (JK tycks mena att kvinnan därutöver, som en underförstådd följd av "Mariannes beslut II" hade rätten att bo där själv, utan inblandning av den omhändertagne bostadsrättshavaren) och att mannen därför hade att flytta därifrån (det var just denna förmodade skyldighet för honom som mannen vände sig emot redan vid förhandlingen i tingsrätten), bara några dagar innan frihetsberövandet av honom.
"Mariannes beslut II" var inte expedierat till parterna ännu när frihetsberövandet skedde. Genom beslutet bifölls emellertid inte kvinnans lång tid efter skilsmässan framförda yrkande om "ensam kvarborätt" och inte heller sade beslutet emot vad mannen framfört, nämligen att någon skyldighet för honom att avflytta inte lagligen kunde uppkomma genom ett beslut i ett nytt dosmstolsärende så lång tid efter skilsmässan.
Att ett beslut om kvarborätt även i ett domstolsärende enligt 18 kap äktenskapsbalken i och för sig kan vara verkställbart innebär dock inte, finner sig JK föranlåten att påpeka, någon omedelbar rätt för kvinnan att själv verkställa åtgärder för att verkställa beslutet om inte mannen frivilligt rättade sig efter det. JK berör inte närmare mannens påpekande att han inte hade några problem med att rätta sig efter beslutet, eftersom det inte innehöll (eller, menade mannen, ens medförde) någon vidare skyldighet för honom än att tåla hennes närvaro i hans bostad ännu efter så många år som skilda.
Därmed, fortsätter JK, saknas "entydigt stöd" (mannen påpekade att varje stöd saknades) för att hennes åtgärd att byta lås till lägenheten var lovlig. Av detta (här pekar JK:s handläggare på att mannen kan ha haft andra fullgoda skäl att handla som han gjorde, men det är inte säkert att varje anledning gav mannen rätt att själv vidta åtgärder) följer emellertid heller inte att mannen var berättigad att själv vidta åtgärder för att återställa de tidigare förhållandena.
JK:s ställningstagande innebär ett indirekt underkännande av advokatsamfundets disciplinnämnds bedömning, i ett närmare tidssammanhang med frihetsberövandet, att kvinnans advokat inte skulle ha brutit mot god advokatsed genom att instruera polisen att göra "sin" bedömning, nämligen att mannen genom tingsrättens ännu inte expedierade beslut skulle ha fått en skyldighet att genast avflytta, "vid äventyr att kvinnan själv får verkställa avhysningen när och hur hon önskar".
JK framför ytterligare att gränsdragningen mellan egenmäktigt förfarande och självtäkt är komplicerad. Vad som är att anse som ett återställande av färsk gärning är (dessutom) en "tämligen besvärlig" bedömningsfråga.
Det mesta talar enligt JK för att kvinnans låsbyte, för det fall åtgärden var att anse som olovlig, är att bedöma som självtäkt (kvinnan skulle således snarare ha begått brottet självtäkt mot mannen, än egenmäktigt förfarande - därför att mannen, enligt handläggarens mening, nog hade på något inte närmare angivet sätt brutit mot sin skyldighet att "rätta sig" efter "Mariannes beslut II"). Till detta kommer, fortsätter JK att resonera, att det kan ifrågasättas om mannen agerade på "färsk gärning".
Vidare föreligger "övervägande skäl" för att mannen inte kunde stödja sig på rätten till laga självtäkt (däremot kunde väl mannen, som han hade gjort, stödja sig på att en besittningsrubbning skett med avseende på hans rätt till tillgång till sin bostad och att varken han själv eller tingsrätten gett tillstånd till denna besittningsrubbning)
Beslutet om omhändertagande var en följd av polisens bedömning (enligt mannens påpekande var bedömningen både otillräcklig och felaktig för sitt ändamål; "bedömningen" hade polisbefälet överlåtit åt kvinnans advokat - en uppenbart oriktig myndighetsutövning som inte kan döljas genom att kallas för bedömning) att någon sådan rätt inte förelåg för mannen och kan därför inte anses vara oriktigt. Eftersom någon rätt till ersättning inte föreligger avslår JK mannens anspråk. JK:s avböjande av kravet innebär att mannen måste skaffa sig en exekutionstitel för att kunna hysa hopp om att få sina resekostnader ersatta av staten.
JK underkänner advokatsamfundets disciplinnämnd
En advokat försökte i juli 2007, två år efter efter sin egen skilsmässa, genom ett låsbyte förhindra effekten av ett nyligen utfört låsbyte hans förra hustru och hennes advokat hade låtit utföra. Låsbytena gällde advokatens egen bostad som han hade nycklar till, men den förra hustrun hade tillsammans med sin advokat låtit byta lås till den under äktenskapet och även därefter gemensamma bostaden. Bostaden utgjordes av en mannen ensam tillhörig bostadsrättslägenhet i det exklusiva bostadsområdet Gåshaga i Lidingö.
Mannen, som omhändertogs (en form av kortare frihetsberövande' i syfte att förhindra att brott utförs eller den allmänna ordningen störs) av polisen, nekas nu, drygt två år senare, varje form av ersättning för de resekostnader han begärde i anslutning till frihetsberövandet.
Stockholms tingsrätt (rådmannen Marianne Gauffin) förordnade (genom ett interimistiskt beslut i juli 2007, "Mariannes beslut II") att kvinnan (som företräddes av advokat Lotta Insulander Lindh) skulle ha rätt att bo kvar i bostaden. Två dagar efter det att mannen genom sin femårige son, per telefon under en utlandsresa, fått reda på att kvinnan bytt lås, anmälde han henne för egenmäktigt förfarande. JK:s handläggare har nu snarare rubricerat kvinnans låsbyte som självtäkt.
Mannen informerades av polisen om rätten att med hjälp av en låssmed återställa rubbad besittning på "färsk gärning" och en annan advokat vid samma advokatbyrå bekräftade informationen. Tre timmar senare anmälde kvinnan till polisen per telefon att mannen befann sig utanför huset tillsammans med en låssmed i akt och mening att ta sig in. Mannens försök att med hjälp av en låssmed återställa det olovliga låsbytet till hans bostad förhindrades av sex ditkallade polismän, som från mannens bostad ringde kvinnans advokat och erhöll information om vad tingsrättens beslut skulle innehålla.Trots att den polispatrull som anlände uppmanade mannen att lämna platsen så sade mannen sig inte kunna göra det. - Han måste nämligen handla på "färsk gärning". Patrullen beslutade då att omhänderta mannen. Frihetsberövandet medförde att advokaten togs till arresten Kronoberg i en polisbil, där frihetsberövandet omgående hävdes av vakthavande befälet. För detta frihetsberövande (den omhändertagne mannen nekades "fortsatt omhändertagande" tillbaka till Gåshaga, där han hade sin bil) har han haft resekostnader, som han i anslutning till frihetsberövandet 2007 krävt ersättning för av staten.
Justitiekanslern, JK, har nu avslagit mannens ersättningsyrkande. JK menar att "Mariannes beslut II" innebär att kvinnan hade rätt att bo i lägenheten (JK tycks mena att kvinnan därutöver, som en underförstådd följd av "Mariannes beslut II" hade rätten att bo där själv, utan inblandning av den omhändertagne bostadsrättshavaren) och att mannen därför hade att flytta därifrån (det var just denna förmodade skyldighet för honom som mannen vände sig emot redan vid förhandlingen i tingsrätten), bara några dagar innan frihetsberövandet av honom.
"Mariannes beslut II" var inte expedierat till parterna ännu när frihetsberövandet skedde. Genom beslutet bifölls emellertid inte kvinnans lång tid efter skilsmässan framförda yrkande om "ensam kvarborätt" och inte heller sade beslutet emot vad mannen framfört, nämligen att någon skyldighet för honom att avflytta inte lagligen kunde uppkomma genom ett beslut i ett nytt dosmstolsärende så lång tid efter skilsmässan.
Att ett beslut om kvarborätt även i ett domstolsärende enligt 18 kap äktenskapsbalken i och för sig kan vara verkställbart innebär dock inte, finner sig JK föranlåten att påpeka, någon omedelbar rätt för kvinnan att själv verkställa åtgärder för att verkställa beslutet om inte mannen frivilligt rättade sig efter det. JK berör inte närmare mannens påpekande att han inte hade några problem med att rätta sig efter beslutet, eftersom det inte innehöll (eller, menade mannen, ens medförde) någon vidare skyldighet för honom än att tåla hennes närvaro i hans bostad ännu efter så många år som skilda.
Därmed, fortsätter JK, saknas "entydigt stöd" (mannen påpekade att varje stöd saknades) för att hennes åtgärd att byta lås till lägenheten var lovlig. Av detta (här pekar JK:s handläggare på att mannen kan ha haft andra fullgoda skäl att handla som han gjorde, men det är inte säkert att varje anledning gav mannen rätt att själv vidta åtgärder) följer emellertid heller inte att mannen var berättigad att själv vidta åtgärder för att återställa de tidigare förhållandena.
JK:s ställningstagande innebär ett indirekt underkännande av advokatsamfundets disciplinnämnds bedömning, i ett närmare tidssammanhang med frihetsberövandet, att kvinnans advokat inte skulle ha brutit mot god advokatsed genom att instruera polisen att göra "sin" bedömning, nämligen att mannen genom tingsrättens ännu inte expedierade beslut skulle ha fått en skyldighet att genast avflytta, "vid äventyr att kvinnan själv får verkställa avhysningen när och hur hon önskar".
JK framför ytterligare att gränsdragningen mellan egenmäktigt förfarande och självtäkt är komplicerad. Vad som är att anse som ett återställande av färsk gärning är (dessutom) en "tämligen besvärlig" bedömningsfråga.
Det mesta talar enligt JK för att kvinnans låsbyte, för det fall åtgärden var att anse som olovlig, är att bedöma som självtäkt (kvinnan skulle således snarare ha begått brottet självtäkt mot mannen, än egenmäktigt förfarande - därför att mannen, enligt handläggarens mening, nog hade på något inte närmare angivet sätt brutit mot sin skyldighet att "rätta sig" efter "Mariannes beslut II"). Till detta kommer, fortsätter JK att resonera, att det kan ifrågasättas om mannen agerade på "färsk gärning".
Vidare föreligger "övervägande skäl" för att mannen inte kunde stödja sig på rätten till laga självtäkt (däremot kunde väl mannen, som han hade gjort, stödja sig på att en besittningsrubbning skett med avseende på hans rätt till tillgång till sin bostad och att varken han själv eller tingsrätten gett tillstånd till denna besittningsrubbning)
Beslutet om omhändertagande var en följd av polisens bedömning (enligt mannens påpekande var bedömningen både otillräcklig och felaktig för sitt ändamål; "bedömningen" hade polisbefälet överlåtit åt kvinnans advokat - en uppenbart oriktig myndighetsutövning som inte kan döljas genom att kallas för bedömning) att någon sådan rätt inte förelåg för mannen och kan därför inte anses vara oriktigt. Eftersom någon rätt till ersättning inte föreligger avslår JK mannens anspråk. JK:s avböjande av kravet innebär att mannen måste skaffa sig en exekutionstitel för att kunna hysa hopp om att få sina resekostnader ersatta av staten.
Labels: Gashaga, jurisprudence, law, spouse, svenska
posted by Advolex | 7:54 AM
0 Comments:
Post a Comment
Links to this post:
Create a Link
<< Home