Ministern och jämställdheten

Ministern och jämställdheten

Vi är dåliga på att ta tillvara utlandsföddas kompetens, sa häromdagen invandrarministern (numera heter det integrations- och jämställdhetsminister) Nyamko Sabuni till journalister. - Hon avsåg nog inte den nuvarande regeringen med ordet ”vi”, man kan förmoda att hon avsåg Sverige i allmänhet och den del av arbetsgivarna, nämligen näringslivet, som regeringen inte har full kontroll över. Vad anser f ö migrationsminister Billström?

Det är väl konstigt att jämställdheten mellan man och kvinna, grundlagsfäst som den är, fortfarande - 50 år efter ”The Bell Jar” (Glaskupan i svensk översättning) - måste främjas. Inser inte näringslivet det som alla andra insett för länge sedan, nämligen att kvinnor är kompetenta, visserligen inte generellt sett – det är som bekant farligt att generalisera - men nog finns det kompetenta människor som sållas bort i urvalsförfarandet, därför att de har fel ”bakgrund”, d v s ”f el” födelseland, ”fel” religion och ”fel” könstillhörighet. Som är faktorer som har lyfts fram i den allmänna debatten. Det förekommer nog som utsorteringsfaktor ”fel” åsikt också, kan man tänka efter fallet Ingrid Carlqvist (http://advolex.ownit.nu/blogs/advolex/2009/12/berufsverbot-auf-schwedisch.html).

Kan det vara så att näringslivet inte inser sitt eget bästa, nämligen ”fler kvinnor” till ”toppjobb” och bolagsstyrelser? Är denna insikt så bristfällig att lagstiftning behöves? Tveksamt, svarar Eva-Lena Ahlqvist på Di:s ledarsida den 26 januari 2010: ”Ett parti (ministerns parti avses, min anm.) som värnar äganderätten kan knappast lagstifta om vilka som ska representera ägarna i styrelserna. Och det var nog inte syftet heller.” Jag är för min del beredd att gå ett steg längre; hela diskussionen är politiskt ”fluff”. Men, åter till debatten:

Jämställdheten (mellan kvinnor och män, mellan utlandsfödda och sverigefödda, mellan troende och ateister, mellan politiskt inkorrekta och politiskt korrekta) är alltså inte så bra i Sverige som många trott. I det europeiska utlandet finns också ett perspektiv som bygger på att Sverige är ett föregångsland i fråga om ”jämställdheten” och att antagandet görs att det är sämre beställt i vederbörandes europeiska hemland. Sådana avlägsna uppfattningar tar tid att få genomslag, och bygger inte på uttalanden som den nuvarande regeringen i Sverige har gjort.

Kan det rent av vara så, att lagstiftning och andra styrmedel på området har fått till följd en negativ tendens på den svenska arbetsmarknaden? Tänk om det i stället är så att varje kvinna på ett statligt toppjobb är en välbetald gisslan som genom sin könstillhörighet hindrar ( den viktiga och verkliga) jämställdheten? Nej, näringslivet har rättat sig efter den förda politiken, fortsätter Di:s ledarskribent, så det är inte anledningen till att jämställdhetsåtgärder fortfarande behövs i Sverige år 2010. Kvinnornas andel ökade nämligen i bolagsstyrelserna så länge det socialdemokratiska kvoteringshotet levde och näringslivet har visat att det är det enda som fungerar.

Hela regeringen, alla portföljer och även migrationsministern, borde ”gå ut” med ett gemensamt uttalande att all rekrytering, till toppjobb och till bottenjobb, till statliga jobb och till privata jobb, måste bygga på kompetens och erfarenhet. Går det inte att mäta dessa faktorer hos någon sökande, så måste annan viktig men alltid objektiv och saklig grund vara avgörande. Könstillhörighet och födelseland kan bara undantagsvis utgöra objektiv och saklig grund, och ingen får som lagen säger diskrimineras på grund av ”kön, etnicitet, funktionshinder, ålder, hudfärg, inkomst, övervikt, sexuell läggning och religiös eller politisk åsikt”. - Regeringen kommer emellertid inte att göra något sådant uttalande. Inte nästa regering heller. Det beror på att uttalandet inte skulle vara någon nyhet; den nya diskrimineringslagen (2008:567) har redan varit i kraft i mer än ett år, sedan den 1 januari 2009. 2008 år diskrimineringslag var ju inte direkt revolutionerande när den tillkom, många exempel på diskriminering i arbetslivet finns sedan tidigare. Det borde alltså vara bättre kontroll av lagens efterlevnad, det som man brukar kalla för lagens tillämpning. Tillämpar lagen gör vi alla, när vi inte diskriminerar någon oavsett anledning. Några nya normer, som inte heller kommer att tillämpas, behövs alltså inte. Lagstiftning, som näringslivet hotas med, ska inte bara ske för att syftet är gott. Kritiska medborgare behövs däremot i en demokrati. Lagstiftning är inte alltid av godo ens om syftet är gott. De kritiska medborgarna bör i demokratiska val ta avstånd från politisk klåfingrighet i lagstiftningsarbetet. Och journalister, slutligen, måste sluta med att vidarebefordra politiskt ”fluff” som behov av lagstiftning och ”strängare tag” för att lagtillämpningen ibland, då och då eller ofta fallerar.